Gåtan varför diabetsläkemedel som fungerat väl i djurförsök inte skördar samma framgång hos människor är på väg att lösas. Det är forskare vid King´s Collage i London och vid Lunds universitet som kartlagt skillnader och funnit såväl skillnader men också hittills okända likheter i funktionen i de insulinproducerande betacellerna.

”Våra resultat visar att det är stor skillnad mellan möss och människa, men också att det finns skillnader mellan de båda mustyperna”, säger dr Stefan Amisten vid King’s College och docent Albert Salehi vid Lunds universitet. Studien är publicerad i tidskriften Scientific Reports. Forskarna har kartlagt de så kallade G-proteinkopplade receptorer som styr betacellernas funktion. Samt jämfört förekomsten av dem hos människor och två sorters labratoriemöss som använts i forskning under det senaste 100 åren, svarta c57-möss och vita ICR-möss.

Problematiken: läkemedel utvecklade för möss

Receptorn GLP-1 produceras i högre utsträckning i musceller och aktiveras av hormonet GLP-1 som frisätts i tarmen när vi äter och triggar i gång de signaler som producerar insulin, vilket fördröjer macksäckstömningen. ”Så frågan är om det är en betacellseffekt man ser, eller en magsäckseffekt som i sin tur resulterar i lägre blodsocker”, menar Albert Salehi.

Människor saknar dessutom en stor del av de G-proteinkopplade receptorer hos de insulinproducerande betacellerna som möss har och som många läkemedel är utvecklade för. Vissa av dessa receptorer fanns dessutom bara hos mössen, andra bara i människor.

”Det innebär att ett läkemedel som utvecklas för att stimulera eller hämma en särskild receptor som hos möss ska leda till större produktion av insulin, inte har någon effekt hos människor och till och med kan leda till diabetesliknande symptom hos människor”, säger Stefan Amisten.

Då tillgången på insulinproducerande betaceller från människor är begränsade till donerade celler från avlidna, används celler från möss vid utvecklingen av nya läkemedel. Man får istället utveckla nya läkemedel på möss vilket sällan ger samma goda effekt och resultat av läkemedel hos människor. ”Detta är väl känt och källa till stor frustration för forskare och läkemedelsindustrin. Är det då rätt att fortsätta utvecklingen av läkemedel där forskningen är gjord på möss när den inte kommer att kunna användas av människor?”, undrar Albert Salehi.

Tidigare studier ger hopp

En tidigare studie, även ledd av Albert Salehi, har påvisat receptorer som är gemensamma för både möss och människor. Bland annat att GPR56 som är vanligt förekommande receptor i människor såväl som i både båda mussorternas insulinproducerande celler och som vid aktiviering associeras med en bättre cellproduktion. ”Det öppnar för nya mål för läkemedel med bättre potential för att fungera även på människor”, menar Albert Salehi. Studien publicerades tidigare i år i The Journal of clinical endocrinology and metabolism.

Källa: Lunds universitet