Genom att dela upp patienter med typ 2 diabetes utifrån exempelvis vikt och njurfunktion kan man få en mer träffsäker glukossänkande behandling, enligt nya fynd.
Detta visar en stor studie som presenterades på EASD 2021 nyligen.
-Det är intressanta resultat som visar på ett nytt koncept där man tar ett steg mot individualiserad läkemedelsbehandling. Här närmar man sig frågan om vissa behandlingar är mer eller mindre lämpade för olika grupper av patienter, säger Björn Eliasson som är adjungerad professor vid Sahlgrenska akademin i Göteborg.
Resultaten kommer från en randomiserad och dubbelblind fas 4-studie som utvärderat tre tablettbehandlingar som ofta ges i andra och tredje linjen vid diabetes typ 2. Det handlar om SGLT2-hämmaren kanagliflozin, DPP4-hämmaren sitagliptin samt pioglitazon som ingår i klassen tiazolidindioner. Fler än 500 patienter rekryterades och ingen hade uppnått en tillräckligt bra glykemisk kontroll med metformin enskilt eller kombinerat med sulfonureider.
Forskarna ville få en bättre bild av vilka subgrupper av patienter som svara bra eller mindre bra på dessa läkemedel utifrån olika kliniska kännetecken, såsom vikt och njurfunktion.
Studien har en så kallad cross over-design där deltagarna fick växla mellan de tre läkemedlen. Varje behandlingsperiod pågick i 16 veckor. Det primära effektmåttet var förändringar i långtidsblodsocker, HbA1c.
Resultaten, som ännu inte har publicerats i någon vetenskaplig tidskrift, visar att effekten på HbA1c blev bättre när diabetespatienter med fetma fick pioglitazon framför DPP4-hämmaren sitagliptin. Man såg det omvända för patienter utan fetma som svarade bättre på sitagliptin. Långtidsblodsockret förbättrades i snitt med 2,9 mmol/mol.
Forskarna fann även att diabetespatienter med lätt nedsatt njurfunktion nådde ett lägre HbA1c när de behandlades med DPP4-hämmaren sitagliptin än med SGLT2-hämmaren kanagliflozin. För patienter med normal njurfunktion sågs det omvända. Förbättringen av långtidsblodsockret låg i snitt på 2,8 mmol/mol.
– Effekterna på HbA1c är av klinisk betydelse. Man ska komma ihåg att patienterna har behandlats med varje enskilt läkemedel under en relativt kort period. Men för att se den fulla effekten på blodsocker och vikt skulle en längre behandlingsperiod ha behövts, säger Björn Eliasson.
När patienterna själva fick välja ett av de tre läkemedlen – vilket utgjorde ett av de sekundära effektmåtten – föll valet oftast på den tablettbehandling som gett bäst effekt på långtidsblodsockret.
Forskarna upptäckte att patienterna med fetma hade gått upp mer i vikt vid studiens slut om de medicinerats med pioglitazon framför DPP4-hämmaren sitagliptin. Man fann ingen skillnad i andelen fall av hypoglykemier, alltså låga blodsockernivåer, mellan patienter med och utan fetma, som fått pioglitazon eller sitagliptin. Ingen sådan skillnad sågs heller mellan patienter med och utan nedsatt njurfunktion som behandlats med sitagliptin eller kanagliflozin.
Varje behandlingsperiod pågick som sagt under 16 veckor och det är tillräckligt länge för att kunna uttala sig om biverkningar, anser Björn Eliasson. Han påpekar att biverkningar som kopplas till dessa läkemedel ofta uppkommer tidigt.
Patienterna var mellan 30 och 80 år, och de hade haft sin diabetes i minst tolv månader. Deras HbA1c låg i snitt på 69 mmol/mol. Ett BMI över 30 klassades som fetma. Patienterna med lätt nedsatt njurfunktion hade en glomerulär filtrationshastighet under 90 milliliter/minut.
Källa: Dagens Medicin