Läkemedel som kan bromsa njursvikt finns redan. Ändå får många patienter aldrig tillgång till dem – förrän vården står inför det dyraste och mest ingripande alternativet.

Svensk sjukvård är skicklig på att rädda människor när katastrofen redan är ett faktum. När njurarna har gett upp finns dialys. När dialysen inte längre räcker finns det, för vissa av oss, transplantation. Det är avancerat och livräddande. Jag vet, för jag har själv varit där.

Men frågan jag inte kommer undan är: Varför är vi så mycket bättre på att hantera njursvikten när den har gått för långt än på att bromsa den medan det fortfarande finns något att rädda? Här lämnar frågan medicinen och hamnar i något mer obekvämt: politiken.

Det är inte njurläkarna som missar värdet av tidig behandling. Det är inte sjuksköterskorna på njurmottagningen som tycker att dialys är en rimlig slutstation om den kan skjutas upp i åratal eller kanske undvikas. Ingen sitter och tänker: ”Den här patienten behöver nog bli lite sjukare först.” Tvärtom.

Njursjukvård styrs av flera saker

Njursjukvården vet vilka behandlingar som kan påverka sjukdomsförloppet. Den vet också vad dialys kostar – inte bara i pengar, utan i tid, ork, livskvalitet, arbete och familjeliv. Sådant som sällan får plats i en budgettabell. Men svensk sjukvård styrs inte bara av medicinsk kunskap. Den styrs av regioner, budgetramar, prioriteringar och beslut som fattas långt från behandlingsrummet.

När vården organiseras i korta budgetperioder blir långsiktighet något man gärna talar om på konferenser, men har svårare att betala för på måndagen efter. Ett läkemedel som kostar idag kan vara svårt att försvara, även om det senare innebär färre dialysstarter, färre transplantationer och fler människor som får behålla ett fungerande liv längre.

Vinsten syns inte alltid i samma kolumn. Kostnaden kommer nu. Effekten kanske märks om tre, fem eller tio år – under en annan budget eller i en annan del av vården.

Svensk sjukvård är byggd för att klara året, ibland kvartalet och i vissa fall nästa pressmeddelande.

Patientgrupper riskeras då att ställas mot varandra. Ska pengarna gå till njursjukvård, cancer, neurologi, psykiatri, barn eller äldre?

Det är en falsk men effektiv konflikt.

Medicin en fråga om förhandlingsstyrka

Patienterna har inte valt den. Ingen njurpatient vill ta behandling från någon annan. Ingen cancerpatient ska konkurrera med någon med hjärtsvikt. Ingen ska behöva hoppas att sjukdomen är tillräckligt dyr, dramatisk eller medialt begriplig för att prioriteras.

Vi talar om jämlik vård. I praktiken kan tillgången till behandling avgöras av region, budgetläge, lokala beslut och hur hårt en profession lyckas driva sin fråga. Då blir medicinen inte bara en fråga om vetenskap och behov, utan också om förhandlingsstyrka.

Och där någonstans går topplocket – och jag blir orolig. Om vi vet att njursvikt kan bromsas men ändå väntar tills patienten behöver dialys, då är det inte bara ett medicinskt problem. Det är ett politiskt misslyckande.

Av Henrik Röste
Njurpaj – att leva med njurfel

Läs mer på njurpaj.se