Njurtransplantation är den föredragna behandlingsformen vid avancerad njursvikt för de flesta patienter. Till buds står transplantation med avliden eller levande givare (LD). Den senare varianten har många tydliga fördelar;

-Resultaten är bättre på kort och lång sikt.

-Det är planerbart. När utredningarna är klara kan man sätta upp en tid och genomföra. ingreppen. Detta förenklar anpassning till arbete och andra sociala förhållanden.

-Tid i dialys kan ofta helt undvikas eller åtminstone hållas kort. Detta är bra både för individen och sjukhusets resursanvändning.

-Transplantationen sker på ”kontorstid” när maximal kompetens finns på sjukhuset.

-Befarat komplicerade operationer kan förberedas så att all utrustning och personal som kan tänkas behövas finns tillgänglig.

-Det ”tillförs” en njure till den totala mängden njurar för transplantation och trycket på väntelistan för transplantation med avliden givare minskar.

Nya metoder har de senaste tjugo åren gjort operationen lättare för den levande donatorn. Först genom övergången till ”titthålskirurgi” och nu på senare tid ”robotassisterad titthålskirurgi”. Rutinen är nu att donatorn går hem från sjukhuset efter tre till fem dagar, mottagaren någon dag senare.

Möjlighet att bli levande givare

Under samma period har det också utvecklats möjligheter för fler att kunna bli levande givare. Numera är det vanligt att en vän skänker en njure. Delvis svensk forskning har möjliggjort transplantation mellan blodgrupper på ett sätt som inte gick tidigare. De senaste åren har det också tagits fram ett program för par där det finns immunologiska hinder med vävnadsantikroppar. Genom ett nordiskt samarbete har hela kedjor av levande givartransplantationer kunnat genomföras där man genom sinnrik analys kunnat hitta kombinationer som passar (STEP).

Allt ovanstående borde ge väldigt goda förutsättningar för fler och fler levande givartransplantationer, mindre och mindre dialysanvändning samt en krympande väntelista. Så är det tyvärr inte. Sedan 2010 har antalet LD i Sverige minskat med ca 30% (Figur 1). Minskningen är hyfsat spridd på de olika regionerna (Figur 2). Som tur är har kraftfulla satsningar på transplantation med avliden givare resulterat i en ökning av dessa transplantationer under samma period (Figur 3). Det senare är bra, men förbättrade resultat har vidgat indikationerna, framför allt för äldre, och väntelistorna har inte krympt alls egentligen.

Ingen analys om minskning

Varför har antalet LD minskat? Jag har inte sett någon kvalificerad analys av detta. Glädjande är att Socialstyrelsen och SKR har valt att prioritera LD inom sina aktiviteter avseende transplantation. Slutsatserna av vad man kan göra för att öka antalet transplantationer bör dock starta i en analys av hinder som finns och vad som fått antalet att minska. Av konklusionerna från en heldags workshop med Socialstyrelsen blir jag inte mycket klokare.

”Resultatet av nationella workshopen den 18 mars 2022 visade att njursjukvården bör bli mer aktiv i identifieringen av potentiell levande donator och i ett tidigt skede. Ett personcentrerat förhållningssätt bör eftersträvas under hela donationsprocessen. Professionen bör vara behjälplig den njursjuke i att ställa frågan om donation till potentiell donator. En nationellt utformad information efterfrågas. Denna bör finnas i både en kortare och en längre mer omfattande version, inkluderande information om STEP. Kontinuitet och lättillgänglighet i vårdkontakten med ansvarig sjuksköterska/läkare är mycket viktiga för donatorn under hela donationsprocessen, både före donation och under den livslånga uppföljningen”. Allt detta är bra, men för mig låter det som mer av samma. Kommer det att räcka?

Vad är det som klickar?

Så länge en riktig analys inte görs blir det upp till oss alla att gissa (och riskerar då att bli helt fel).

Jag vågar mig ändå på några funderingar.

-Kan det faktum att det totala antalet transplantationer ökat gjort att trycket på profession, patient och potentiella donatorer att driva LD undermedvetet lättat?

-Covid-19 spelade en roll 2020, då alla planerade transplantationer sköts upp en tid. En del utredningar pausades säkert också. Minskningen i LD hade dock pågått flera år före pandemin och nu är det mesta tillbaks i vanliga rutiner.

-Är systemet anpassat för information/kommunikation med den ganska stora delen patienter som migrerat till Sverige under 2000-talet?

-Är det svårare att hitta lämpliga levande donatorer till äldre recipienter (ökningen av transplantationer sedan millennieskiftet har framför allt skett hos de äldre än 60 år)?

-Är systemet för ekonomisk kompensation för utlägg, förlorad arbetsinkomst mm anpassat till år 2022 års typ av anställningar, standardiserat över landet, lättförståeligt och förutsägbart för den presumtive donatorn?

För att få antalet LD att öka tror jag det krävs en gemensam förståelse varför det minskat.

Torbjörn Lundgren, styrelseledamot SNR