Ny studie kan förbättra upptäckt av avstötning efter njurtransplantation

Hur kan vi skydda transplanterade njurar och minska risk för avstötning? Genom att mäta biomarkörer i blodet vill forskare vid Göteborgs universitet med stöd från Njurfonden se om det går att förutsäga avstötning och förbättra överlevnaden för transplantatet.

 Avstötning av njurtransplantat drabbar mellan 10 och 20 procent av patienterna under det första året efter transplantation. Det innebär ökad sjuklighet och dödlighet, högre vårdkostnader och risk för att transplantatet förloras på sikt. Samtidigt har dagens metoder för att upptäcka avstötning tydliga begränsningar. Blodprover kan visa förändringar först i ett senare skede, och biopsier är invasiva ingrepp som inte lämpar sig för täta uppföljningar.

Biomarkör frigörs vid skada

Njurfonden stödjer nu ett pågående forskningsprojekt vid Göteborgs universitet, som undersöker en ny, lovande metod: mätning av donator-deriverat fritt DNA (dd-cfDNA) i blodet. Denna biomarkör består av små DNA-fragment från den transplanterade njuren från donator som frigörs vid skada på organet. Genom att analysera nivåerna i blodet kan forskare potentiellt upptäcka avstötning tidigare än med dagens metoder – blod- och vävnadsprov.

I studien, som leds av docent Seema Baid-Agrawal, följs 100 njurtransplanterade patienter under sitt första år efter transplantation, med uppföljning upp till tre år. Forskarna mäter dd-cfDNA vid flera tidpunkter och kombinerar resultaten med kliniska data, transplantatbiopsier, analyser av donatorspecifika antikroppar samt andra biomarkörer och långsiktiga patientutfall.

Mål att förutsäga avstötning

Målet är att kunna förutsäga avstötning, följa sjukdomsaktivitet och behandlingssvar samt bättre förstå hur transplantatets funktion utvecklas över tid. På sikt vill forskarna ta fram en multimarkörmodell modell som identifierar patienter med hög risk för avstötning eller förlust av transplantatet.

Om metoden visar sig framgångsrik kan den bidra till tidigare och säkrare diagnostik, minska behovet av biopsier, möjliggöra snabbare och mer riktad behandling och förbättra vården för njurtransplanterade patienter. Det kan i sin tur bidra till ökad långtidsöverlevnad för både patienter och transplantat – och samtidigt sänka vårdens kostnader.

Av Ulrika Efthamre

Källa: Njurfonden

Foto: Dialäsen