Hemdialys, inklusive peritonealdialys (PD) och hemhemodialys (HHD), är förenad med flera viktiga fördelar för personer som lever med njursvikt. Dessa omfattar ökad autonomi, förbättrad flexibilitet i vardagen och, för många patienter, förbättrad livskvalitet. Dessutom kan hemdialys minska vårdkostnader och stärka hälso- och sjukvårdssystemets hållbarhet (Friberg et al., 2018; Walker et al., 2017). Trots dessa fördelar är hemdialys underutnyttjad, även i de skandinaviska länder där användningen är relativt hög (Lundström et al., 2025).
Nya skandinaviska data tyder på att patienter och personal inom njursjukvården ofta har avsevärt skilda uppfattningar om vilka hinder och underlättande faktorer som påverkar valet av dialysmodalitet (Torbjørnsen et al., 2026).
Val av hemdialys är en process – inte ett enskilt beslut
Ett centralt fynd från ny skandinavisk forskning är att valet av dialysmodalitet sällan upplevs som ett engångsbeslut. I stället beskriver patienter det som en föränderlig process formad av reflektion, känslomässig anpassning, tilltagande kunskap och förändrade livsomständigheter (Torbjørnsen et al., 2026).
Vissa patienter avvisar inledningsvis hemdialys eftersom de känner sig tryggare i sjukhusmiljö. Andra blir mer positivt inställda över tid i takt med att de lär sig mer om de praktiska och livsstilsrelaterade fördelarna med behandling i hemmet. (Finderup et al., 2021; Hutchison & Courthold, 2011).
Dessa resultat tyder på att valet av modalitet bör förstås som en longitudinell process snarare än en diskret händelse. Kliniska team bör därför återkommande ta upp modalitetsdiskussioner under hela förloppet vid kronisk njursjukdom (CKD) och ge patienter tid att reflektera och anpassa sina preferenser (de-la-Motte et al., 2025; Finderup et al., 2019; Winterbottom et al., 2020).
Patienter och vårdpersonal uppfattar hinder olika
Ett viktigt fynd i den skandinaviska studien var skillnaden mellan patienters och vårdpersonals uppfattningar om hinder för hemdialys. Patienter betonade oftare ekonomiska och ersättningsrelaterade frågor, brist på praktiskt och tekniskt stöd, behov av bättre kommunikation med dialysenheter samt oro kring hemdialysteknikens tillförlitlighet. Vårdpersonal lyfte i stället oftare fram rädsla för ansvar, ovilja att själv hantera behandlingen, social isolering, familjens delaktighet och olämpliga bostadsförhållanden som centrala hinder. Att patienter uttrycker oro trots förmånliga ersättningssystem i Norge och Danmark tyder på att frågan behöver adresseras tydligare (Torbjørnsen et al., 2026).
Dessa resultat antyder att vårdpersonal ibland kan överskatta psykosociala hinder samtidigt som de undervärderar praktiska och systemrelaterade hinder som är mycket viktiga för patienter. Detta understryker vikten av individualiserade bedömningar i stället för antaganden som enbart baseras på professionell erfarenhet.
Känslomässig mening spelar roll: vikten av att ”inte ta hem sjukhuset”
Ett särskilt viktigt fynd var att vissa patienter aktivt valde sjukhusdialys för att bevara hemmet som en plats fri från sjukdom. Patienterna beskrev sjukhuset som en miljö där de kunde ”vara patienter”, medan hemmet förblev en fristad från sjukdomen.
Dessa perspektiv utmanar antagandet att hemdialys automatiskt är att föredra när den är kliniskt möjlig. De belyser att valet av modalitet inte bara påverkas av praktiska och kliniska överväganden, utan också av de känslomässiga och symboliska betydelser som knyts till behandlingsmiljöerna. Professionella bör därför adressera dessa existentiella och känslomässiga dimensioner som legitima delar av beslutsprocessen (Torreggiani et al., 2023)
Att stödja trygghet och förmåga i hemdialys
Flera patienter beskrev övergången till hemdialys som överväldigande, även när de i slutänden blev nöjda med modaliteten. Självförtroendet utvecklades ofta gradvis under flera månader snarare än omedelbart efter utbildningen (Torbjørnsen et al., 2026).
Detta tyder på att utbildning och teknisk träning i sig inte är tillräckligt för att säkerställa en lyckad övergång till hemmabehandling. Patienter behöver tid, känslomässig anpassning och försäkran medan de utvecklar tillit till egenvård.
Familjens och närståendes delaktighet
Yrkesverksamma inom njurvården uppfattade familjens delaktighet som en central faktor i valet av dialysmodalitet, särskilt vid hemdialys. Även om familjens stöd kan underlätta behandling i hemmet, kan omsorgsbördan samtidigt ge upphov till dolda hinder (Torbjørnsen et al., 2026).
Familjemedlemmar bör därför inkluderas i diskussioner när det är lämpligt. Kliniska team behöver betrakta närstående som centrala intressenter i beslutsprocessen och beakta såväl deras behov av stöd som deras farhågor (Griva et al., 2013)
Organisatoriska och strukturella hinder måste åtgärdas
Både patienter och vårdpersonal identifierade systemiska hinder som ersättningsmässiga inkonsekvenser, personalbrist och otillräckliga stödinsatser som viktiga faktorer som motverkar ökad användning av hemdialys (Torbjørnsen et al., 2026).
Dessa resultat visar att den låga användningen av hemdialys inte enbart bör förstås som en följd av patientpreferenser eller bristande motivation, utan också som ett styrningsansvar. Organisatoriska strukturer, resursfördelning och hälso- och sjukvårdspolitiska prioriteringar påverkar direkt vilka behandlingsmöjligheter som erbjuds och hur dessa görs tillgängliga i praktiken. Att öka användningen av hemdialys kräver därför ett tydligt institutionellt ansvarstagande samt ett aktivt lednings- och styrningsarbete.
Landspecifika överväganden i Skandinavien
Även om de skandinaviska länderna delar många strukturella likheter i hälso- och sjukvårdens organisering identifierade studien tydliga skillnader i uppfattningar mellan Sverige, Norge och Danmark som kan informera lokala implementeringsstrategier.
Sverige: Ersättningssystem och regional variation framträdde som särskilt viktiga frågor. Svenska respondenter rapporterade oftare att oklara eller inkonsekventa ersättningsarrangemang påverkade besluten om hemdialys. Detta antyder att svensk njurvård kan gynnas av ökad transparens, standardisering och påverkansarbete kring ersättningsvägar och regional jämlikhet (Torbjørnsen et al., 2026).
Danmark: Praktiska och logistiska aspekter av hemmabehandling verkade relativt mer framträdande. Dansk njurvård kan gynnas av att ytterligare stärka praktiska stödstrukturer kring implementering, bostadsanpassning och fortlöpande assistans för att underlätta trygghet vid start av hemdialys (Torbjørnsen et al., 2026).
Norge: Social kontakt i sjukhusmiljön framstod som särskilt viktig för patienter, och norska respondenter lade större vikt vid alternativ för självdialys. Norska verksamheter kan därför ha nytta av att fokusera på psykosocialt stöd, kamratstödsinitiativ och kommunikationsstrategier som adresserar rädslor för isolering vid hemmabehandling (Torbjørnsen et al., 2026).
Dessa skillnader antyder att även om övergripande principer för personcentrerat stöd vid modalitetsval är relevanta i hela Skandinavien, bör implementeringsstrategier skräddarsys till nationella och lokala kontexter.
Implikationer för klinisk praxis
Sammantaget tyder dessa resultat på att ökad användning av hemdialys kräver en förskjutning från standardiserad modalitetsutbildning till ett mer personcentrerat och systematiskt arbetssätt. Kliniska team bör utforska patienters resurser, värderingar, livsprioriteringar, känslomässiga behov, sociala nätverk samt kontextuella hinder under hela predialysfasen (Nygaard-Andersen et al., 2025). Rådgivning kring modalitetsval bör återkomma över tid i stället för att ges som en engångsinsats.
På organisatorisk nivå bör njurvården uppmärksamma och åtgärda strukturella hinder, inklusive ersättningspolicyer, personalresurser, tillgång till tekniskt stöd samt ojämlikheter i vårdens tillhandahållande.
Av: Astrid Torbjørnsen1, Beate Nygaard-Andersen1,2, Kiana Kiani3, Ann-Chatrin Linqvist Leonardsen4,5, Axel Wolf1,3, Are Hugo Pripp1, Peter Forde Hougaard1, Jeanette Finderup6,7
Foto: AI
Nedanstående kan du lägga i bild eller på kant i minimal text. Du kan också skriva: För litteraturförteckning mejla redaktionen på info@dialasen.com
1 Institutt for sykepleie og helsefremmende arbeid, OsloMet – storbyuniversitetet, Oslo, Norge
2 Forskningsavdelingen, Lovisenberg Diakonale Sykehus, Oslo, Norge
3 Centrum för personcentrerad vård (GPCC), Göteborgs universitet, Göteborg, Sverige
4 Fakultet for helse, velferd og organisasjon, Høgskolen i Østfold, Halden, Norge
5 Forskningsavdelingen, Sykehuset Østfold, Grålum, Norge
6 Nyresygdomme, Aarhus Universitetshospital, Aarhus, Danmark
7 Institut for Klinisk Medicin, Aarhus Universitet, Aarhus, Danmark
