Stiftelsen för njursjuka firade 15 år av utdelningar igår.  2024 års stipendieutdelning ägde rum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset med efterföljande buffé och mingel! . Här är årets stipendiater:

 

 

Jacqueline Haller

Kampen för att ge unga drabbade livet tillbaka

Många av dem är mitt i karriär, familjebildning och barn – när blixten plötsligt slår ner. Njursjukdomen IgA-nefrit drabbar främst yngre patienter. En omfattande svensk studie söker ny kunskap för att fler kan räddas till ett liv med god kvalitet.

IgA-nefropati (IgAN) är världens vanligaste inflammatoriska njursjukdom. Mellan 20 och 40 procent av alla drabbade utvecklar njursvikt. Jämfört med dialys ger njurtransplantation en bättre överlevnadsprognos, högre livskvalitet och större frihet att leva ett aktivt liv. För dem som behöver en njurtransplantation är det viktigt att uppnå en så god transplantatfunktion som möjligt under så lång tid som möjligt.

Risk för återfall hög

För många som genomgått njurtransplantation är dock risken hög för återfall av IgAN. Det är en betydande orsak till transplantatförlust, och cirka en tredjedel av patienterna drabbas. Dessutom saknas botande behandling och metoder för att bromsa återfall av sjukdomen. De exakta mekanismerna bakom IgAN efter transplantation är otillräckligt kartlagda, vilket kräver närmare undersökning för att tidigt upptäcka och bromsa sjukdomsaktiviteten. Jacqueline Haller är specialistläkare i njurmedicin på Akademiska Sjukhuset i Uppsala och doktorand vid Uppsala universitet. Med stöd från Njurstiftelsen kartlägger hon risken för återfall av IgAN hos transplanterade patienter. Genom att identifiera markörer och drivande faktorer för IgAN möjliggörs tidig diagnos och monitorering.

–Som de flesta njursjukdomar kommer IgAN smygande tills den plötsligt slår till. Från frisk till väldigt sjuk kan ta bara ett halvår, säger Jacqueline som genom att identifiera riskfaktorer hoppas kunna lägga grunden för mer individuellt anpassade transplantationer och att tidigt upptäcka och bromsa sjukdomsaktiviteten.

Projektet består av två delar. Sedan 2022 pågår en retrospektiv multi-centerstudie i Sverige på transplanterade patienter med IgANdiagnos. Nästa steg är den prospektiva studien som förväntas starta under 2025 och pågå i minst 5 år. Den inkluderar insamling av blod- och urinprover för att analysera potentiella markörer som kan utgöra riskfaktorer för återfall.

-Förhoppningsvis kan vi kartlägga och hitta vägar till nya riktlinjer och mer individanpassad behandling som ökar överlevnad och livskvalitet för patienter med IgAN”, säger Jacqueline Haller.

Markus Björksten

Hur kan den egna njurfunktionen bättre bevaras i peritonealdialys?

När njurarna sviktar används ofta peritonealdialys för att ersätta dess funktioner. Men när ska man starta dialys och hur ska man ordinera dialysen för att bäst bevara kroppens egna njurfunktion? Markus Björksten hoppas kunna ge vägledning i att optimera behandlingen – för att förbättra patienternas livskvalitet och överlevnad.

Peritonealdialys, där blodet renas med hjälp av kroppens egen bukhinna som filter, används som behandling vid avancerad njursvikt för att bland annat korrigera vätskebalans och salter i blodet samt rening från toxiner. Under tiden i dialys minskar successivt njurarnas egna funktion, så kallad restnjurfunktion, som är den kanske viktigaste faktorn för patienternas välmående och prognos.

Peritonealdialysens inverkan på försämringstakten av restnjurfunktionen är ofullständigt kartlagd. Markus Björksten, ST-läkare i njurmedicin och specialist i internmedicin vid Karolinska Universitetssjukhuset, vill med stöd från Njurstiftelsen utforska hypotesen om att peritonealdialys bidrar till en långsammare försämringstakt av restnjurfunktionen efter dialysstart.

Långsammare försämringstakt

I analyserna ingår 138 patienter som börjat behandling med peritonealdialys på Karolinska Universitetssjukhuset 2000–2019. Jämfört med tidigare studier är antalet deltagare större och det finns fler urinsamlingar för mätning av njurfunktion och urinmängder per patient, både före och efter dialysstart. Det finns också omfattande blodprover med olika biomarkörer samt data kring medicinering och bukhinnans funktion.Preliminära resultat visar en långsammare försämringstakt av restnjurfunktionen efter start av peritonealdialys, vilket Markus presenterat på flera internationella konferenser.

-Studiens huvudsyfte är att analysera försämringen av restnjurfunktion från ett år före till ett år efter start av peritonealdialys, och sekundära frågeställningar är att undersöka restnjurfunktionsförsämringen i relation till urinmängder, vätskedragning, medicinering, olika biomarkörer för inflammation, nutrition och metabolism, samt bukhinnans funktionsparametrar, förklarar Markus.

Ur patientperspektiv är förhoppningen att kunna avgöra vid vilken grad av njurfunktionsnedsättning som peritonealdialys bör startas, hur den ska ordineras, ge råd kring samtidig medicinering, för att kunna ge vägledning i att optimera och individualisera behandlingen.

 

Seema Baid-Agrawal

Jakten på en bättre metod för att tidigt upptäcka risk för avstötning

Transplantation är den bästa behandlingen för patienter med terminal njursvikt. Men varje år förloras tusentals transplantat främst på grund av avstötning, varav 140 –150 enbart i Sverige. En studie på Sahlgrenska hoppas kunna vägleda klinisk handläggning och förbättra långsiktig överlevnad för njurtransplanterade patienter inom en snar framtid.

Aktiv avstötning drabbar cirka 10–20 procent av mottagarna under det första året efter transplantationen. Exakt och tidig upptäckt av aktiv avstötning möjliggör tidig behandling innan njuren blir långvarigt skadad och därmed förbättra patientens resultat. Som ung i hemlandet Indien hade Seema Baid-Agrawal en skolkompis som gick bort i njursjukdom redan i tonåren. Vännens död blev starten på Seemas yrkesbana. Hon bestämde sig för att bli njurläkare. Efter ”mellanlandningar” på Harvard i USA och Charité i Tyskland är hon idag överläkare på Transplantationscentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, docent och adjungerad universitetslektor vid Göteborgs universitet.

Nytt precisionsverktyg

Här leder hon ett projekt för att utveckla ett nytt precisionsmedicinskt verktyg som använder en ny biomarkör dd-cfDNA (donatorhärlett cellfritt DNA) i kombination med andra innovativa biomarkörer.

Färska studier vid Sahlgrenska har visat lovande resultat med användning av dd-cfDNA för att övervaka skador hos lung- och hjärttransplanterade.

Den aktuella studien omfattar 100 vuxna njurtransplanterade mottagare av njure från levande eller avliden donator. Idag är vävnadsprov så kallad gold standard för att diagnostisera avstötning, med en invasiv, kostsam procedur som medför obehag och liten risk för blödning.

-Därför finns ett akut behov av nya, icke-invasiva metoder. dd-cf-DNA är en lovande sådan biomarkör som kan upptäcka aktiv avstötning tidigare än traditionella kliniska markörer, vilket i så fall kan göra det möjligt för läkare att ingripa före utvecklingen av kliniskt uppenbar transplantatskada, förklarar Seema.

Om dd-cfDNA, i kombination med andra biomarkörer, kan identifiera patienter med låg eller hög risk för avstötning skulle det avsevärt minska behovet av invasiva vävnadsprover och därigenom minska patientbesvär, diagnostid, och sjukvårdskostnader.

-Vår studie är av hög klinisk relevans och kan avsevärt förbättra den långsiktiga överlevnaden vid njurtransplantationer. Även om det ännu inte går att helt undvika biopsi kan vi förhoppningsvis hitta en kombination som är mindre invasiv och bättre för patienterna, säger Seema Baid-Agrawal.

Samiha Benedek

Nytt och enklare sätt att upptäcka risk för förträngningar vid AV-fistel

Kirurgisk AV-fistel är en vanlig metod för att underlätta blodflödet hos patienter i hemodialys. Men den är långt ifrån felfri. 30 procent av nyanlagda fistlar kräver åtgärd innan de fungerar, ännu fler utvecklar förträngningar när fisteln har börjat användas. Detta äventyrar dialyskvaliteten och försämrar prognosen.

Det är utgångspunkten då specialistläkaren Samiha Benedek och hennes kollegor på Karolinska Universitetssjukhuset söker ett nytt sätt att tidigt identifiera riskfaktorer för kärlförträngningar (stenos) med hjälp av ultraljud och datorbaserade flödesberäkningar.

-Målet är att etablera en enkel metod för att hitta de patienter som har större risk att utveckla komplikationer. Förträngningar uppstår oftast där blodkärlen har kopplats ihop eller i närheten av nålsticken.

Genom att kartlägga var en blivande förträngning sitter kan man tidigt remittera till en kärlkirurg som snabbt kan åtgärda så att patienten kan fortsätta sin dialys, förklarar Samiha.

Ska kunna utföras med ultraljud

Avsikten är att proceduren i framtiden ska kunna utföras i dialysdagvården, enkelt och patientnära med ultraljud och utan strålning. Man hoppas även att den på sikt ska bilda underlag för optimering av den redan pågående utvecklingen av artificiell intelligens-baserade algoritmer för fistelövervakning och prognos.

Kroppen har två sorters blodkärl, artärer och vener. I en kirurgisk operation skapas en AV-fistel som kopplar ihop en artär och en ven. Detta gör att blodflödet ökar i venen. Patienten kan känna fisteln som ett blodkärl under huden. Den är oftast en centimeter i diameter. Samiha och kollegorna i projektet arbetar efter hypotesen att kärlväggens egenskaper och de kraftigt fluktuerande flödeskrafterna som bildas i AVF vid hemodialys samverkar vid stenosbildning. Enkelt uttryckt: pallar kärlväggen trycket?

Studien ska undersöka effekten av olika blodpumpshastigheter på kärlväggen genom upprepade undersökningar med ultraljud och elastografi, en metod som används för att mäta stelheten i vävnaden. Med hjälp av dator simuleras sedan blodflödet och hur det påverkar blodkärlets vägg. Cirka 6 procent av den svenska befolkningen har kronisk njursvikt. Av dessa har cirka 4 000 patienter så kallad terminal njursvikt och cirka 3 000 patienter är beroende av hemodialys. 70 procent av dessa dialyseras via en AV-fistel.

-Det görs alldeles för få undersökningar på patienter med hemodialys. I vårt projekt ska vi granska patienter i olika grupper, och därmed under olika förhållanden. För att identifiera oberoende riskfaktorer vill vi även undersöka tillgänglig information om patienten, som exempelvis demografi, sjukdomshistoria, blodkemi, läkemedelsbehandling och dialysbehandlingar.

Annette Bruchfeld

Behandling på gott eller ont – ny studie söker svaren

Tänk om vissa patienter skulle klara sig bra och må bättre utan behandling? Det är den tillspetsade kärnfrågan när Annette Bruchfeld söker nya sätt att behandla sjukdomen ANCA-vaskulit hos njurpatienter.

-Medicinsk forskning är ofta ett detektivarbete. Vi lägger pussel, ifrågasätter etablerade uppfattningar och tänker en vända till, säger Annette Bruchfeld som är professor vid Linköpings universitet och överläkare i njurmedicin vid Linköpings Universitetssjukhus.

ANCA-associerade vaskuliter (AAV) är autoimmuna sjukdomar där små blodkärl inflammeras med risk för organskador, inte minst njurskador vilket kan leda till behov av dialys eller transplantation. Ca 4 000 personer lever med sjukdomen i Sverige. Immunhämmande terapi har förbättrat prognosen men återfallsrisken är ändå hög och biverkningar är vanliga. Ett av det vanligaste sätten att behandla AAV är med rituximab (RTX), en monoklonal antikropp som minskar en viss sorts vit blodkropp. Patienter får en startbehandling med RTX och höga doser kortison för att få sjukdomen under kontroll, därefter som underhållsbehandling för att förhindra återfall. Det är dock inte en oproblematisk terapi även utan kortison. Risken för infektioner kvarstår eftersom behandlingen är immunhämmande. Patienter med nedsatt njurfunktion är särskilt i riskzonen. Under Covid 19-pandemin kopplades RTX till svårare sjukdom och behandlingen påverkade även vaccinskyddet negativt.

Må bättre utan behandling

-Det var då som jag och mina kollegor tänkte att en del patienter behandlades längre än nödvändigt, och sannolikt skulle kunna må bättre utan behandling. Att ge dos efter dos av rituximab håller sjukdomen nere, men innebär samtidigt att patienten ständigt löper risk för infektioner, förklarar Annette som också konstaterar att befintliga riktlinjer för utsättning i princip bygger på gissningar utan säkert vetenskapligt underlag. Därför ska Annette och hennes forskargrupp genomföra en studie av långtidsbehandling av AAV. Studien omfattar 140 patienter från Sverige och har samarbetspartners och kliniska forskare i flera europeiska länder. I studien lottas 70 patienter till utsättning av RTX medan 70 patienter fortsätter med RTX. Patienterna följs regelbundet och prover insamlas då det är särskilt viktigt att hitta markörer som kan identifiera vilka som behöver RTX långsiktigt – och vilka som klarar sig utan.

-Vi måste bli bättre på att skräddarsy och balansera behandlingen både för att undvika återfall men även minska risken för biverkningar. Jag hoppas också att våra resultat kan användas i de internationella riktlinjerna för hur man säkert kan avbryta RTX-behandlingen”, avslutar Annette Bruchfeld.

Text Anders Westgårdh/ Njurstiftelsen

Foto: Njurstiftelsen.se