Valtider innebär en sabla massa valfjäsk och för slag på investeringar som inte en budget i världen skulle klara av utan en fet oljereserv och ett obegränsat uttag av skatt. Det gör det också svårt att få ett vettigt grepp om vad politikerna vill göra med vården, eller mer eller mindre ovården som många av oss känner av.
Vården idag är så väldigt olik beroende på var i landet du bor och det är inte bara landstinget som sätter begränsningar, utan även kommunerna. Det är flera olika huvudmän som är involverade när det gäller vård och eftervård. Problemet här är att de har helt olika intressen, kunskap och budget.
Ett problem som vi patienter är den stora förloraren på. Jag arbetar själv mycket med kommuner och landsting vad gäller vård och dess IT-system. Bara där har vi en uppförs- backe som vi inte kan se slutet på. Landsting och regioner har inte samma system vilket gör det mer eller mindre omöjligt att läsa varandras journaler. Redan där har vi ett problem som skapar risker för liv och hälsa.
Det upphandlas just nu vårdtjänster för miljarder i landets västra region och liknande har redan upphandlats i region Skåne. I värsta fall blir resultatet att vi kommer sitta med två nya system som kommer leva länge och inte kan prata med varandra. Osannolikt i-landsproblem anno 2018. I de bästa av världar hade staten haft riktlinjer för vad det är som ska användas som möjliggör att alla landsting, kommuner och vårdcentraler har samma information oavsett var de är belägna.
Framtidens samhälle är rörligt och människor rör på sig både inom landet och utanför dess gränser. Det minsta man skulle kunna begära som patient är att vårdpersonalen ser ens journal oavsett om jag är på mitt hemmasjukhus eller om jag är på resande fot inom riket. Digitaliseringen då? Ja, det är ett buzzword utan dess like. Digitalisering har vi haft så länge vi har använt datorer.
Det som behöver göras om är arbetssättet. Det spelar ingen roll om vi implementerar världens bästa och dyraste IT-system om det fortfarande arbetas som om det vore 80-talet. Den resan känner inte jag att de har börjat våga ta i på riktigt ännu. Landstingen är ohyggligt hierarkiskt uppbyggda och organisationen är från sent 50-tal. Där har det hunnit gro både prestige och kultur som gör det väldigt svårt att vända.
Alternativet att inte göra något finns inte, men vem vågar ta initiativet att börja? Oavsett om vi får en förlängning av dagens styre elleren ny majoritet (eller sannolikt minoritetsstyre) så undrar jag om dessa har ambitionen att börja omvandla denna dinosaurie-organisation. I de värsta av världar så måste det gå helt åt skogen innan någon sätter ner foten och börjar om.
Låt oss hoppas att vi inte hamnar där. Låt oss också hoppas att jag har innerligt fel i min framtidsspaning. Alltid uppkopplad – Alltid njursjuk… ibland också Ior.
Henrik Röste
Njurpaj med extra allt
