I Sverige är viljan att donera organ bland de högsta i Europa. Ändå går organdonationerna ner, vilket är en mycket negativ utveckling då det innebär att fler allvarligt sjuka riskerar att dö i väntan på ett nytt organ. En rad åtgärder måste nu till för att vända utvecklingen, skriver Håkan Hedman, Njurförbundet och Michael Olausson professor i transplantationskirurgi vid Sahlgrenska.
I fjol genomfördes 221 organdonationer från avlidna. Det är 37 färre i jämförelse med år 2023 och det motsvarar en nedgång med 14 procent. Detta är ett trendbrott efter att det har skett en ökning under de senaste åren. Av de 221 donationerna var 71 donationer så kallade DCD som innebär att det är donatorer som avlidit genom hjärtstillestånd. Donatorer som avlidit på grund av hjärndöd, så kallade DBD, minskade med 40 under motsvarande tid, vilket innebär en minskning med 21 procent.
Donatorer som avlidit efter ett hjärtstillestånd kan i dag endast donera njurar, lever, bukspottkörtel och lungor, medan en donator som avlidit efter att hjärnans funktioner upphört kan bli givare av åtta organ. Arbete pågår för att utöka antalet organ till fler.
Njurarna kan även doneras från levande givare. Dessa kan vara familjemedlemmar eller en nära vän till mottagaren. Antalet njurtransplantationer med levande givare har stadigt minskat. I fjol utfördes endast 115 transplantationer med en levande givare. Det ska jämföras med 184 för drygt tio år sedan. Denna trend gäller flera länder inom och utom Skandinavien, och orsaken är inte känd.
Negativa utvecklingen märklig
Den negativa utvecklingen är på många sätt märklig. Donationsviljan bland befolkningen i Sverige är bland de högsta i hela Europa. Vi har sedan några år en förändrad lagstiftning som har undanröjt de flesta hinder för donation av organ från avlidna. Regionerna har genomfört flera organisatoriska förändringar som befrämjar organdonation. Socialstyrelsen har sedan flera år en särskild enhet som arbetar med kunskapsstöd och information till allmänheten och sjukvårdspersonal om donation av organ och vävnader. Under våren 2025 utarbetade Socialstyrelsen ett nationellt handlingsprogram för donation av organ och vävnader på uppdrag av regeringen. Trots alla dessa positiva åtgärder och all information som genom åren bland annat genom Socialstyrelse, patientorganisationer och den medicinska professionen minskar antalet donationer.
Donationsregistret saknar praktisk betydelse
Donationsregistret som infördes under slutet av 1990-talet omfattar en bråkdel av befolkningen. Registret är ett bra verktyg i informationsarbetet men saknar praktisk betydelse eftersom majoriteten av befolkningen inte finns med i registret.
För de allvarligt sjuka patienter som behöver nya organ får bristen på donatorer allvarliga konsekvenser och kan innebära att några avlider i väntelistan. Njursjuka överlever tack vare dialysbehandling, där risken att avlida varje år är högre än om man blir transplanterad. Genom införandet av DCD har dock väntetiden för en njurtransplantation kortats och de flesta patienter har inte behövt vänta mer än högst ett år. Med en åldrande och friskare befolkning i stort är det dock rimligt att anta ett högre antal njurtransplantationer framöver.
Orsaker till nedgång behöver utredas
Orsakerna till nedgången, trots det positiva tillskottet av DCD-givare behöver utredas, och en ökad kunskap behövs vilka nya donatorer vi fått till följd av DCD. Det behövs även kraftfulla åtgärder som bidrar till att fler njurar transplanteras från levande givare, samt att andra möjligheter att identifiera donatorer utreds. Just frågan om levande givare har av ansvariga myndigheter både av nuvarande och tidigare regeringar, trots ständiga påstötningar från såväl Njurförbundet som den medicinska professionen under drygt 50 år, ej beaktats.
Förslag på åtgärder för att öka organdonationer:
• Utred orsakerna till minskningen: För att kunna genomföra förbättringar krävs en ökad analys av DBD och cDCD-donationer – det vill säga vilka nya donatorer har vi öppnat upp för?
• Utveckla hur samtycke till donation inhämtas: Kan andra grupper inom och utom sjukvården, där beslut om avslutande av behandling tas, bli aktuella? Hur och vem ska tillfråga anhöriga? I dag befinner sig fortsatt de som blir donatorer på en intensivvårdsavdelning, där beslut om att avbryta behandling tas. De flesta patienter avlider utanför intensivvården, vilket kräver ett omfattande tankearbete.
• Stärk insatser för levande njurdonationer: Ge Socialstyrelsen ett formellt ansvar också för donationer från levande givare. Satsa på informationskampanjer och stöd till levande givare, eftersom dessa donationer ofta ger bättre resultat och har minskat kraftigt de senaste åren.
• Utveckla och förbättra donationsregistret: Gör det enklare och mer attraktivt för allmänheten att registrera sin vilja att donera, och öka medvetenheten om registret.
• Fortsätt och förstärk utbildning och information: Riktat utbildningsinsatser till både sjukvårdspersonal och allmänheten om vikten av organdonation och de möjligheter som finns.
• Inför fler donationsfrämjande åtgärder: Skapa fler regionala donationscentrum och förbättra de organisatoriska förutsättningarna för att identifiera och ta tillvara potentiella donatorer.
• Politiskt och myndighetsmässigt engagemang: Implementera omgående de åtgärder som beskrivs i Socialstyrelsens plan och säkerställ tillräckliga resurser för genomförandet. Se till att frågan om organdonation prioriteras av både myndigheter och regering, och att resurser avsätts för långsiktiga satsningar.
Av Håkan Hedman, förbundsordförande Njurförbundet, Medicine hedersdoktor vid Göteborgs universitet
Michael Olausson, professor i transplantationskirurgi, seniorforskare, Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet
Foto: Njurförbundet, Sahlgrenska universitetssjsukhuset
