Australien siktar mot 2050 – vilket mål har Sverige?

Samma nationella riktning – men 21 regioner med olika kurs. Vem ser till att vi når målet? Illustration AI

I Australien har Kidney Health Australia formulerat en närmast provocerande vision: End Dialysis by 2050.Inte genom att avskaffa en livräddande behandling, utan genom tidigare upptäckt, bättre behandlingar, forskning och fler transplantationer göra dialys till undantaget.Det är djärvt. Kanske orealistiskt. Men riktningen är tydlig.

Sverige saknar knappast ambitioner. Vi har framstående njurforskning, nationella vårdprogram, kvalitetsregister och ett omfattande system för kunskapsstyrning. Kompetensen finns. Engagemanget likaså.Vi är dessutom ganska skickliga på att producera dokument.Problemet börjar när dokumenten ska bli verklighet.

År 2019 togs ett nationellt vårdprogram för egenvård vid dialys fram. Ändå ökade andelen patienter med egenvård bara från knappt 30 procent 2008 till omkring 35 procent 2023. Mellan regionerna varierade andelen från under 20 till över 60 procent.Patienternas olika förutsättningar kan förklara en del. Men de befriar oss inte från att undersöka resten.

Ett nationellt vårdprogram är inte detsamma som ett nationellt resultat

Vårdprogrammet för kronisk njursjukdom uppdaterades 2025 och omfattar både primärvård och specialistvård. Ändå beskriver NPO rapport från 2026 fortsatt underdiagnostik och svårigheter att få fram jämförbara regionala uppgifter.Vi vet alltså mycket om vad som bör göras. Svårare tycks det vara att säkerställa att det blir gjort.Staten anger ramarna. Myndigheter och expertgrupper tar fram kunskapsstöd. Regionerna ansvarar för genomförandet, med egna prioriteringar och budgetar.

Alla har sin del av ansvaret. Men vem ansvarar för helheten när resultaten uteblir?

Nationella rekommendationer är i stor utsträckning just rekommendationer. Skyldigheten att följa upp vårdens kvalitet finns, men kopplingen mellan otillräckliga njurmedicinska resultat och konkreta förbättringsåtgärder är inte alltid tydlig.När skillnader uppmärksammas känner vi igen svaren. Resurserna räcker inte. Mer pengar behövs. Organisationen måste ses över. Kanske bör frågan utredas. Sverige har en imponerande förmåga att utreda varför tidigare utredningar ännu inte fått avsedd effekt.

Resursbrist kan vara verklig. Men den får inte avsluta diskussionen. Om resultaten uteblir måste någon visa vad som ska förändras, vem som ansvarar och när effekten ska utvärderas.

För patienten börjar problemet ofta långt före dialysen. Njursjukdom måste upptäckas i tid, riskpatienter följas upp och behandling sättas in innan möjligheterna begränsas.Specialistvården kan inte kompensera för varje förlorat år i primärvården.När dialys väl behövs ska behandlingsvalet inte avgöras av postnumret, utan av medicinska förutsättningar och patientens egna önskemål.

Ingen kritik mot vårdpersonal

Det är ingen kritik mot vårdpersonalen. Kompetenta medarbetare ska inte behöva bära konsekvenserna av brister de saknar möjlighet att förändra.Australiens vision är inget facit. Men den väcker en fråga för Sverige: Vilket nationellt resultat vill vi uppnå, och vem ansvarar för att vi når dit?

Vi behöver gemensamma mål för hela vårdkedjan, jämförbar uppföljning och tydligt ansvar för förbättring när resultaten avviker.Annars riskerar även en ambitiös vision att bli ännu en PowerPoint med ovanligt lång tidshorisont.

För målet borde inte enbart vara att ge människor bättre dialys. Det borde vara att så få som möjligt över huvud taget behöver den.

Läs mer på njurpaj.se

Av Henrik Röste
Grundare av Njurpaj
Philosophus aegrotantium

Bild: AI