Först ska jag varna alla läsare för att denna text är subjektiv men ändå opolerad i form av att den är självupplevd. Jag har i tidigare krönikor haft en hyggligt kritisk balanserad åsikt om vår vård och brist på jämlik dito. Den här gången balanserar jag inte på orden.
Jag har haft en blandning av tur och skicklighet i min resa inom vården fram till idag. Mina läkare har varit och är fantastiska, inte minst min nuvarande njurläkare i Linköping som stöttat mig i vått och torrt. Han har min största respekt och ger mig hopp om att sjukvården har en framtid. Det låter ju inte som ett drama det här, tvärtom. Men… nu kommer det sig så att jag har lämnat Region Östergötland och flyttat tvärs över landet till en härlig idyll som heter Fjällbacka. Fantastiskt ställe och jag trivs på det arbete som jag sedan tidigare veckopendlat till. Och det är där skon börjat klämma. Jag avvaktade så länge att flytta på grund av att jag var tvungen att byta Region. Jag hade från början en oro om att det här kan bli problem.
Magkänslan hade rätt
Visst, jag är Ior personifierad och förbereder mig alltid på mörker och elände och blir positivt överraskad om det inte blir så. En filosofi som jag trots allt trivs med. Tyvärr visade det sig att min oro och magkänsla hade rätt, mycket mer rätt än jag kunde föreställa mig. Ett förtydligande innan jag förklarar mina utmaningar. Jag har kvar min njurläkare i Linköping till dags dato så det handlar inte om njurvården per se. Men bara att jag klamrar mig kvar är ett tecken att svensk sjukvård inte är så förtroendeingivande. Sedan många, många år har jag fått kronisk huvudvärk relaterad till flera meningiter, mastoiditer, labyrintit och lite härliga borrningar i kraniet. Detta har resulterat i otaliga neuroutredningar, rehab och smärtlindring. Sedan flera år har jag botoxbehandlingar, Metadon och Morfin på matsedeln. Allt för att kunna arbeta 100 procent och inte ligga samhället till last. Att jag sedan inte orkar med att ha ett privatliv bryr sig ju inte staten om. Tänk er då detta. Ni har druckit fem koppar kaffe varje dag i trettio års tid och utan förvarning får ni inte tillgång till detta svarta guld. Ta den känslan gånger ljusets hastighet upphöjt i pi. Den abstinens, ångest och somatiska problem man får av ett sådant ofrivilligt avslut går inte att förklara i ord. Min stackars fru har upplevt det på första parkett.
Utan medicin i två veckor
Jag har bokstavligen kontaktat mottagningar och kliniker på en 15 mils radie och förklarat att jag flyttat men är under behandling och behöver kontinuitet. Botox ska fyllas på var tolfte vecka, de andra smärtstillande medicinerna behöver jag varje dag dygnet runt. Samtliga kontakter jag har tagit har avslutats med att – vi har brist på läkare, – vi tar inte emot nya patienter, eller ingen återkoppling. I skrivande stund har jag varit utan mediciner i över två veckor. De första sju dagarna skakade jag som ett asplöv och funderade allvarligt på om jag inte skulle ta och sticka ut ögonen eller trycka in en ispik i tinningen. Den ångesten och smärtan har jag aldrig tidigare upplevt. Just nu är det oftast enbart min ”vanliga” huvudvärk som ligger på en åtta på skalan. Ingen, absolut ingen, kan ha ett liv med en sådan kontinuerlig smärta. Dessvärre är jag inte ensam i den här situationen. Flera har kontaktat mig som har varit eller är i samma situation. Alla har dock inte den envisheten jag lyckas uppbåda för att gå igenom detta. Då riktar jag detta speciellt till en person som jag inte lyckades övertala att fortsätta sitt liv, hennes smärta och ångest blev för stor. RIP N/N hoppas du har funnit frid. Jo men visst, God Fortsättning… Alltid Njurpaj – Aldrig tyst
Av Henrik Röste
