Osteoporos (benskörhet) och benskörhetsfrakturer är ett stort folkhälsoproblem i Sverige och i världen. Osteoporos kännetecknas av nedsatt bentäthet och försvagning av benvävnaden, vilket ger en ökad risk för frakturer. Förekomsten av osteoporos är åldersberoende, och är mer vanligt förekommande hos kvinnor. Osteoporos delas in i två olika former beroende på bakomliggande orsaker:

Primär osteoporos orsakas av det naturliga åldrandet, menopaus och livsstilsfaktorer som fysisk inaktivitet, rökning, alkoholintag samt inadekvat nutrition.Sekundär osteoporos orsakas av olika sjukdomar och kan dessutom vara en följd av behandling med vissa läkemedel, till exempel kortison.

Ökad risk vid njursjukdom
Hos personer med kronisk njursvikt påverkas kroppens förmåga att reglera viktiga mineraler som kalcium och fosfor, vilka påverkar skelettets hållfasthet. Till exempel kan fosfornivåerna bli för höga och det kan leda till att kalcium dras ut från benen, vilket gör dem skörare. Vid njursvikt påverkas även njurarnas förmåga att producera tillräckligt med aktivt vitamin D, som är viktigt för kalciumupptaget. En annan faktor är förändringar i paratyreoideahormonet (PTH), som spelar en central roll i regleringen av kalcium och fosfor. Problem med mineral- och benmetabolismen inom njursjukdom benämns som CKD – mineral bone disorder. Dessa förändringar kan förekomma tidigt i njursjukdomen och är utbrett hos patienter i dialysbehandling, vilket ger en ökad risk för benskörhet och frakturer hos personer med njursvikt.

Fysisk aktivitet vid benskörhet
Fysisk aktivitet och träning är en viktig del i både förebyggande och behandlande syfte av osteoporos och benskörhetsfrakturer, då den har potentialen att stärka skelettet och förebygga fall. Då personer med kronisk njursvikt har en ökad risk för benskörhet är det viktigt att ha detta i åtanke vid ordination av träningsprogram. Regelbunden fysisk aktivitet är inte bara fördelaktig för den allmänna hälsan och välbefinnandet, utan har också specifika fördelar när det gäller att upprätthålla och förbättra skeletthälsan.

Hur ska man träna?
Viktbärande fysisk aktivitet, såsom promenader, jogging, hopp, aerobics och styrketräning har visat positiva effekter på skeletthälsan hos friska personer oavsett ålder och kan bidra till att bibehålla och stärka benmassan, medan aktiviteter som cykling och simning har låg effekt. Både tyngdkraft och muskulaturens dragkraft är nödvändiga för att stimulera benmassan. Vid osteoporos måste rekommenderad träningsdos hela tiden anpassas till individens förutsättningar och behov, och sedan ökas successivt för bästa effekt. Därför är det viktigt att träning förskrivs och följs upp av fysioterapeut.

Muskelstärkande aktivitet

Personer med osteoporos rekommenderas muskelstärkande fysisk aktivitet (styrketräning) för att bromsa benförlust och/eller öka bentäthet, minska fall och fallfrakturer samt för att förbättra hälsorelaterad livskvalitet. Det finns ett fåtal studier som undersöker hur träning påverkar bentäthet hos patienter med kronisk njursvikt, men en studie som undersökt patienter som tränat styrketräning med elastiska träningsband och viktmanschetter under pågående hemodialys-behandling har visat förbättring av deltagarnas benmassa.

Minska fallrisken

Balans- och koordinationsträning rekommenderas för att minska fallrisk hos personer med osteoporos och fallbenägenhet, för att på så sätt minska risken för frakturer. Det är även viktigt att individens balansförmåga och eventuella fallrisk följs upp regelbundet. I en nyligen publicerad studie där man undersökt patienter med kronisk njursvikt, ej i dialys, fann man att balansträning kombinerat med konditionsträning gav bättre resultat för att bibehålla och förbättra skeletthälsan, jämfört med styrketräning kombinerat med konditionsträning. Balansträningen i denna studie utfördes framför allt i stående position vilket engagerade hela kroppen och belastade skelettet, medan styrketräningen utfördes främst i sittande eller liggande position med fokus på enskilda muskelgrupper. Dessa resultat kan indikera att balansträning kan ha en fördelaktig roll hos patienter med kronisk njursvikt, inte bara i fallförebyggande syfte utan även för förbättrad skeletthälsa.

Fysisk aktivitet är en ovärderlig del av behandlingsplanen för att förbättra skeletthälsan hos den allmänna befolkningen samt hos personer med kronisk njursjukdom!

Referenser:

FYSS 2017 – Fysisk aktivitet vid Osteoporos
https://www.fyss.se/wp-content/uploads/2018/01/Osteoporos-1.pdf

Cardoso DF, Marques EA, Leal DV, Ferreira A, Baker LA, Smith AC, Viana JL. Impact of physical activity and exercise on bone health in patients with chronic kidney disease: a systematic review of observational and experimental studies. BMC Nephrol. 2020 Aug 8;21(1):334.

Marinho SM, Moraes C, Barbosa JE et al. Exercise training alters the bone mineral density of hemodialysis patients. J Strength Cond Res 2016; 30:2918–23.

Petrauskiene V, Hellberg M, Svensson P, Zhou Y, Clyne N. Bone mineral density after exercise training in patients with chronic kidney disease stages 3 to 5: a sub-study of RENEXC-a randomized controlled trial. Clin Kidney J. 2023 Nov 21;17(1):287

Av Philippa Svensson, Leg. Fysioterapeut MSc. Skånes universitetssjukhus

Foto freepik.com