De medicinska utredningarna för att säkerställa att en donation är riskfri är alldeles för långdragna och kan i vissa fall pågå över ett år, skriver Håkan Hedman från Njurförbundet i en ny debattartikel i Dagens medicin.
Viljan att donera organ efter döden är mycket hög i Sverige i jämförelse med övriga Europa. Detsamma har även gällt då man jämför njurtransplantationer med levande givare, fram till för drygt tio år sedan.
År 2011 transplanterades 184 njurar som donerats av någon närstående till den njursjuke. Detta motsvarande drygt 41 procent av det totala antalet transplantationer. Sedan har det stadigt minskat och 2023 skedde endast 100 transplantationer med en levande givare, vilket motsvarar 19 procent.
Rekordnivåer senaste åren
Det är positivt att det totala antalet njurtransplantationer har nått rekordnivåer både 2022 och 2023 tack vare införandet av DCD, som innebär att njurar även kan doneras av personer som avlidit efter hjärtstillestånd.
Frågan kvarstår dock varför antalet levande njurdonationer minskar? Det finns flera fördelar med en levande givare. Transplantatfunktionen är oftast bättre och njuren fungerar längre i jämförelse med en njure från en avliden givare. Transplantationen kan planeras innan patienten behöver dialys, vilket innebär en stor kostnadsbesparing för sjukvården och samhället. Patienten uppnår snabbare ökad livskvalitet och möjlighet till återgång i arbete.
Ändrade attityder
Minskningen av antalet levande njurdonatorer kan till viss del bero på ändrade attityder i samhället som innebär att vi har blivit mindre altruistiska. Det är dock mindre troligt att man som närstående inte skulle vilja hjälpa en familjemedlem att bli frisk, om man har möjlighet att göra det.
Problemet finns inom sjukvårdens organisation. Frågan om levande njurdonation måste initieras mycket tidigare, när man ser att en patient närmar sig behov av njurersättande behandling. Sjukvården bör vara initiativtagare och vara drivande i att informationen når potentiella givare.
Ingen kö för levande transplantationer
Svenska läkaresällskapets delförening Svensk transplantationsförening redovisar kvartalsvis organdonationer och utförda transplantationer per klinik. Vid förfrågan bland transplantationsenheterna har föreningen fått svaret att det kommer in färre remisser och att man på Sahlgrenska universitetssjukhuset, som utför flest transplantationer i Sverige, inte har någon kö för levande njurdonation.
Regionerna måste börja prioritera levande njurdonation. De medicinska utredningarna för att säkerställa att en donation är riskfri är alldeles för långdragna och kan i vissa fall pågå över ett år, på grund av att undersökningarna hamnar i det ordinarie kösystemet. Inte minst av respekt för donatorn, som frivilligt gör den största medmänskliga insats man kan göra, borde undersökningarna prioriteras. Den potentiella givaren ska då undersökningarna är klara även ges en rimlig tid för mental förberedelse.
Utreda kompensation
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och regionerna har fortfarande inte löst frågan om hur levande njurdonatorer ska få kompensation för inkomstförlust och relaterade utgifter, trots påminnelser från Njurförbundet och professionen sedan 1970-talet.
När regionerna inser betydelsen av levande njurdonation och prioriterar utifrån behov så kommer stora kostnadsbesparingar att ske och fler njursjuka få en bättre livskvalitet.
Av Håkan Hedman, förbundsordförande, Njurförbundet
Foto Njurförbundet