Har du någon gång känt dig osäker på hur du ska hjälpa en patient att sätta sig upp på sängkanten utan att skada din rygg eller patientens axlar? Det har jag! Förra året fick jag därför möjlighet att gå en förflyttningsutbildning för att djupdyka i detta ämne. I höstas fortsatte det med utbildning av personal på Njur- och transplantationsavdelningen och Dialysmottagning 1 i Malmö med endagarsutbildningar för 4-6 pers åt gången. Vi har under många skratt övat igenom de vanligaste förflyttningsmomenten. En del moment har väckt reaktioner som ”Kan det vara så enkelt?” medan andra moment varit svårare. Det primära syftet har inte varit att öva in ett sätt att förflytta som passar i alla sammanhang utan att ge ett tänk som gör att lösningar kan funderas ut och testas utifrån patient och situation.
Varför förflyttningsutbildning?
Arbetsmiljöverkets föreskrifter stadgar arbetsgivarens skyldighet att se till att ”arbetstagaren har tillräckliga kunskaper om lämpliga arbetsställningar och arbetsrörelser, hur teknisk utrustning och hjälpmedel ska användas, vilka risker olämpliga arbetsställningar medför, och tidiga tecken på överbelastning av leder och muskler” (9§, AFS 2012:2). Arbetstagaren är å sin sida skyldig att tillgodogöra sig och följa dessa råd. Förutom förbättrad arbetsmiljö för vårdpersonalen ses tydliga fördelar för patienten. När en patient får tid och möjlighet att utföra så mycket som möjligt av förflyttningen själv behöver inte vårdpersonal slita och dra i patienten och patienten får förutsättningar att bibehålla autonomi och rörelseförmåga. Detta gäller för alla oavsett förmåga; vid högre funktionsförmåga kan patienten med rätt instruktioner kanske resa sig själv och vid lägre kanske trycka ifrån med fötterna vid förflyttning högre upp i sängen. Ökad delaktighet kan ges på ett så enkelt sätt att patienten räknar ner och därmed bestämmer när själva förflyttningen ska ske.
Gångstående
Fokus under utbildningen har varit att genomföra förflyttningarna i gångstående. Det sker genom att med lätt böjda ben placera den ena foten ett litet steg framför den andra så fötterna befinner sig i hörnen av en tänkt kvadrat. På så sätt kan vi genom en tyngdöverföring, där vi flyttar tyngdpunkten från det främre benet till det bakre, låta benen göra arbetet i förflyttningen istället för armar och rygg. Vi kan även lättare ta ett steg åt sidan eller bakåt om situationen så kräver. Jämför gärna med att stå i bredstående (fötterna bredvid varandra) samtidigt som du låter en kollega ge ett bestämt tryck över bröstbenet. I bredstående kommer rörelsen fångas upp av ländryggen medan benen tar belastningen i gångstående.
Naturligt rörelsemönster
Hur gör du när du sätter dig upp på sängkanten på morgonen? Det naturliga rörelsemönstret, eller de rörelser vi gör varje dag utan att tänka på det, är rörelser vi banat in sedan vi var små. Även om det finns skillnader oss emellan kan ett mönster skönjas vilket vi kan dra nytta av när vi guidar en person som av ålder eller sjukdom tappat delar av detta. Det är också det skonsammaste sättet att förflytta sig på.
Friktionspunkter
När du ligger i en säng kommer vissa delar av kroppen trycka mer mot madrassen än andra. Dessa kallas friktionspunkter och är de ställen som kommer ”ta emot” vid exempelvis förflyttning högre upp i säng. För en patient som saknar full rörelseförmåga behöver vi därför lokalisera var vi vill minska respektive öka friktionen. Om patienten klarar att hålla sina ben uppdragna är det en god idé att placera ett antiglid under fötterna. Då riskerar inte heller hälarna utsättas för skjuv med eventuella trycksår som följd vid drag högre upp i säng. På samma sätt kan vi minska friktionen under skuldrorna genom att placera en glidtub. När patienten trycker ifrån med fötterna kommer ytterligare en friktionspunkt (sätet) att lätta och patienten kan med mindre kraft hitta rätt position.
Vad säger då forskningen?
Arbetsmiljöverkets kunskapssammanställning (2019:6) sammanfattar att det inte räcker med enbart förflyttningsutbildningar för att förebygga skada och minska ländryggssmärta hos personal. För att nå vidare behöver frågan drivas på ledningsnivå samtidigt som arbetsgrupper och medarbetare får särskilt ansvar för detta område. En tydlighet i form av utarbetade rutiner vad gäller riskbedömningar, användning av arbetsredskap samt en återkommande repetition av förflyttningsutbildning nämns som andra centrala delar. Sammantaget: En god arbetsmiljö med fokus på förflyttning, tydlighet och delaktighet ger goda effekter för vårdpersonalen och sannolikt också för patienterna!
Av Anna Blom, leg Fysioterapeut, Njurmedicinska sektionen, Skånes universitetssjukhus i Malmö
Foto freepik.com
Källor:
Arbetsmiljöverket. Säkrare patientförflyttningar. Kunskapssammanställning 2019:6.
Belastningsergonomi (AFS 2012:2), föreskrifter
Reifeldt, K. Vårdhandboken.se. Arbetssätt och ansvar. Förflyttningskunskap. 210330. https://www.vardhandboken.se/arbetssatt-och-ansvar/forflyttningskunskap. [Hämtad 231205]
