I skrivande stund har precis årets organdonationsvecka avslutats och mängder av artiklar har publicerats i tidningar och på Internet. Självklart är detta mycket positivt, men jag tycker personligen att det är synd att det mer eller mindre koncentreras under en kort period och sedan går tillbaka till normalläge. Som läget är nu är befolkningen i Sverige väldigt positivt inställd till organdonation och det är inte där den trånga sektorn uppkommer när det gäller brist på organ. Flaskhalsen nu och oftast är besluten och lagstiftningen.
Dessa kinesiska tecken betyder ungefär ”vecka av donation och välgörenhet”. I Sverige är människor mycket positivt inställda till organdonation. Så har det hittills inte varit i Kina, men detta förändras nu snabbt.
Att ägna sig åt denna fråga verkar vara brännande och ingen vågar fatta beslut. Det har tidigare gjorts utredningar om hur en ny lag skulle kunna förbättra tillvaratagandet av organ och ge möjligheter till fler att få ett bättre liv, eller överleva. Problemet är att utredningen som har gjorts kräver att någon genomför denna och det innebär att någon måste fatta ett beslut. I politikens värld betyder det att någon måste ta ansvar och konsekvenser. Det säkraste man kan göra då är att tillsätta en ny utredning och köpa tid och slippa ta det där ansvaret. Att köpa tid innebär också att personer på väntelistan till organ kommer att dö! Vem bär då ansvaret för att människor dör på grund av att ingen vågar ta beslut?
Det finns mycket att säga om hur Kina hanterar organdonation. Faktum är att Kina fram till nyligen inte har haft någon riktig plan eller organisation för hur man donerar eller tar tillvara organ. Det har gått att läsa om påtvingade organdonationer och att dödsdömda fångar tvingas donera sina organ. Jo, deras förflutna historia av organdonation är nog inte helt fläckfri. Dock händer det väldigt mycket i Kina just nu. Det har stiftats en ny lag som förbjuder användandet av organ från dödsdömda fångar och handel med organ är nu förbjuden. Den stora utmaningen de har i landet nu är att åstadkomma en fungerande organisation och logistik.
En hög tröskel är att få människorna i Kina att faktiskt vilja donera organ. I dag är det familjen som bestämmer om en avliden ska donera organ. I deras kultur ska en avliden person jordsättas med kroppen intakt och som vi alla vet så är kulturer väldigt svårt att förändra. Som strateg själv brukar jag säga att ”kultur äter strategi till frukost”.
Det händer dock mycket i Kina och det sker snabbt. Tidigare saknades det utbildning i organdonation inom vården. Det fanns inga rutiner eller arbetssätt för hur organ togs om hand för att klara en transplantation till en annan person. Många gånger förstördes organet innan det skulle ha kunnat användas och även vid lyckade operationer kunde organet vara i sämre skick än brukligt.
För att snabbt komma vidare utbildas nu grupper av kinesiska läkare i Spanien. Det är ingen slump att kineserna har vänt sig dit, eftersom Spanien har den högsta andelen organdonatorer i befolkningen: 43,4 per en miljon invånare. I Kina är motsvarande siffra 2,98. Det kan låta helt otroligt lågt, men 2010 låg siffran i Kina på 0,03, så en svängning i opinionen sker helt klart. Projektet med det spanska samarbetet fortgår och utbildningar har nu implementerats på sju kinesiska universitet och fler är på gång. Enligt egen utsago ligger Kina ungefär trettio år efter europeisk standard för organdonation och dess hantering, men kineserna har i alla fall beslutat att påbörja och fortsätta sin utstakade väg mot ett bättre land för organdonation.
Sverige har helt andra förutsättningar med en opinion som är positivt inställd till organdonation. Vi har en sjukvård som är ledande inom transplantation och tillvaratagande av de organ som finns att tillgå. Nu krävs det beslut från regeringens sida för att kunna ta ett ordentligt steg som gynnar många som i dag väntar på organ. Till dess kommer människor att dö. Det är den krassa verkligheten.
Alltid uppkopplad och fortfarande bekymrad
Henrik Röste
